Frederick II - Historia

Frederick II - Historia


We are searching data for your request:

Forums and discussions:
Manuals and reference books:
Data from registers:
Wait the end of the search in all databases.
Upon completion, a link will appear to access the found materials.

Frederick var kung av Preussen, men hade ett antal ovanliga färdigheter för en monark. Han var djupt engagerad i studier, särskilt fransk litteratur, musik och filosofi (Voltaire var väl bekant med Frederick och korresponderade med honom). En begåvad flöjtist, Frederick komponerade också. Han betraktades dock också som en skicklig militär begåvning (Preussens armé omfattade över 200 000 soldater under Fredericks tid) och var skattemässigt försiktig och kunde genomföra sina många militära kampanjer/krig utan att stå för skulder. Under årtionden av hans regering förvärvade Frederick ytterligare territorier som tjänade till att dubbla Preussens område. Även om Frederiks skrifter indikerar en starkt kultiverad och upplyst figur, var han inte särskilt liberal mot sitt folk, men inte orättvis; Preussen styrdes som ett stort arméläger med liten personlig frihet (även om det är en relativt fri press.)

Kejsaren Frankenstein: Sanningen bakom Frederick II på Siciliens sadistiska vetenskapsexperiment

En av de mest kontroversiella härskarna i sin tid, Frederick var känd för sina stora ambitioner på den politiska och kulturella arenan. Inblandad i en livslång kollision med påvedömet, som befann sig mellan kejsarens länder i norra Italien och hans kungarike på Sicilien i söder, blev han exkommuniserad två gånger för ambitioner och för att han ignorerade påvlig åsikt. Förutom hans titlar som den heliga romerska kejsaren och kungen av Sicilien var han också kung av Tyskland och Jerusalem och fick den senare titeln efter att ha avsatt sin egen svärfar för att säkra detta långsiktiga mål. Frederick var känd för sin stora nyfikenhet i vetenskap, och de längder han skulle gå till i sin strävan efter kunskap och empirisk förståelse både fascinerade och avvisade hans samtid.

Gift minst tre gånger, Frederick fick åtta legitima barn och hade många älskarinnor och oäkta barn under hela sin livstid. Detta var dock inte tillräckligt för att säkra att hans linje skulle fortsätta, och efter hans plötsliga och oväntade död 1250 fortsatte hans familj inte länge.

Frederik II av Hohenstaufen, mannen som av sin samtid kallades för 'stupor mundi' - vilket översätter till 'världens förvåning' - var en anmärkningsvärd man. Trots att människor inte är blyga för att ge en åsikt om den kontroversiella härskaren, förblir Frederick på många sätt en skuggig halvfigur i historien, inbäddad i hörsägen och rykten, mystik och myt. Det är mycket som är okänt och oförklarligt om denna komplicerade härskare.

En av de skuggigare saker som är associerade med Frederick är sagorna som berättades om kejsaren av en munk vid namn Salimbene. En samtida av Frederick, Salimbene di Adam, eller Parma som han ibland kallades, var en italiensk franciskanermunk. Han gick med i ordern 1238 mot sin fars vilja och producerade under hela sin livstid flera verk, de mest kända som Cronica eller Krönika. Ett annat av hans välkända verk, och mest relevant för att lära sig mer om Frederick, var Kejsaren Frederik II: s tolv katastrofer. Syftet med detta arbete var att belysa Fredericks fel och omoraliska natur, inklusive hans brist på kristen fromhet och ointresse för att stödja Romskyrkan. Verket består av en rad varierade och beskrivande exempel som är avsedda att fullt ut illustrera Fredericks ondska: bland de mest fruktansvärda handlingar munken tillskriver Frederick var att han var skyldig till att ha utfört en serie grymma experiment på sina medmänniskor under hans regeringstid.

rederick II på andra sidan i “Manfred manuskript ” (Biblioteca Vaticana, Pal. lat 1071)

Enligt Salimbene utnyttjade Frederick fångar under hans kontroll väl. Vid ett tillfälle fick kejsaren en olycklig fången förseglad inuti en fat eller fat av trä, vilket berövade honom mat och vatten tills den olyckliga mannen så småningom, och utan tvekan otroligt, dog. Hela processen observerades noga hela tiden, särskilt när mannen närmade sig döden och ett hål gjordes i tunnan för ett ändamål som snart blev uppenbart. Syftet med experimentet var att testa huruvida den mänskliga själen kunde ses eller inte i dödsögonblicket när den lämnade kroppen för det efterlivet som sades följa.

I ett ännu mer hemskt experiment relaterat av Salimbene beordrade Frederick att två fångar skulle ätas middag, var och en för att få samma mat som den andra. Efter att ha ätit skickades en av männen sedan ut på jakt, medan den andra fick besked om att gå och lägga sig och sova av den måltid han just hade fått i sig. Okänd för de två männen, avsåg Frederick att undersöka de olika effekterna som träning och sömn kan ha på matsmältningsprocessen. Detta uppnåddes på ett mycket brutalt sätt: några timmar efteråt lät Frederick döda och avlägsnas både män för att jämföra tillståndet i mageinnehållet för att se vad som hade större effekt.

Kanske det mest störande av alla experiment som Salimbene glatt relaterade till, var de tester som Frederick enligt uppgift hade utfört på spädbarn. Ursprunget till det mänskliga språket var något som fascinerade kejsaren mycket, och han påbörjade ett experiment som han hoppades skulle bevisa vad som var mänsklighetens originalspråk. I sin iver efter att avgöra vilket språk Adam och Eva hade fått i Edens trädgård, gav Frederick en grupp bebisar över till vård av sjuksköterskor som fick strikta instruktioner om hur de skulle uppfostra dem. Sjuksköterskorna beordrades att inte interagera med barnen på annat sätt än när det var absolut nödvändigt att spädbarnen kunde matas och badas, men inte mer, och de skulle inte under några omständigheter talas med eller kokas över.

Tragiskt nog för de inblandade fick Frederick aldrig svar på frågan han ställde, och mänsklighetens originalspråk förblev dolt för honom. Barnen, hungrade av någon form av tillgivenhet, värme och grundläggande interaktion, dog helt enkelt av brist på kärlek. Det är oklart hur många spädbarn som användes i experimentet, eller hur många gånger det utfördes, än mindre vilka föräldrarna till dessa barn var, men faktum kvarstår att experimentet var tveksamt till sin natur och inte vetenskapligt genomförbart.

Om ens ett korn av sanning låg i Salimbenes rapporter, är bilden skapad av kejsaren en kylig. Men vilket bevis finns för munkens sensationella påståenden? En sak som är tydlig om Frederick från början är att han hade ett starkt och ibland överväldigande intresse för alla biologiska frågor. De idéer och tillvägagångssätt som tillskrivs hans experiment kan ses i hans attityd och intressen dagligen. Till exempel uttrycktes hans stora oro för djur och natur genom hans mindre kontroversiella, personliga projekt.

Frederick etablerade flera djurreservat på platser i hela sitt utbredda rike, det mest imponerande exemplet en "naturlig" livsmiljö för en mängd olika vattenfåglar som hölls på kejsarens bekostnad. Frederick ägde också många djur och han tog gärna med dem på sina resor, många av dem antingen okända eller sällsynta i de områden han besökte.

En mal i marginalen från en bok med sicilianska verser kring Frederick II: s regeringstid, med tillstånd av British Library

Ett besök i Ravenna vintern 1231 såg kejsaren anlända tillsammans med ett urval av djur som inkluderade panter, lejon, leoparder och kameler. Detta var ingalunda en gång och år 1245 prydde Frederick Santa Zeno i Verona med sin närvaro, där munkarna fick hitta plats för 24 kameler, fem leoparder och en elefant. Flera år före det bevittnade Salimbene hans meny när kejsaren passerade Parma.

Det var inte bara djur som fångade Fredericks uppmärksamhet. Vid olika tillfällen på sina resor följde han med en mängd nyfikna följeslagare, inklusive besvärjare och akrobater, eunuchs och slavflickor, en trupp av vad som kunde klassas som mänskliga nyfikenheter för Fredericks frågande sinne. Det registrerades också av välrenommerade källor, inklusive Fredericks egna skrifter, att han utförde experiment, men av mindre tveksam karaktär än de som Salimbene spelade in.

Ett sådant experiment innebar att fastställa fiskens livslängd, en kopparring placerades inuti gälarna och släpptes tillbaka i sjön där den hittades. Enligt legenden upptäcktes själva fisken 1497: kopparringen var fortfarande på plats, identifierad med en grekisk inskription som läste: "Jag är den fisken som kejsare Frederick II placerade i denna sjö med sin egen hand den femte dagen i oktober 1230. ” Huruvida detta var rent apokryfiskt eller inte, att själva experimentet ägde rum är inte ifrågasatt.

Frederick var också starkt intresserad av falken och gav ut en bok om ämnet. Medan den utmärker sig som en av de första i sitt slag, ger texten också mer bevis på Fredericks nyfikna natur och beskriver olika experiment som han utförde för att tillfredsställa sin nyfikenhet på falkenas natur och vanor.
Det verkar vid första anblicken att den experimentella karaktär som Frederick var välkänd för kan vara ett argument för att det finns sanning i Salimbenes berättelser. Munken hade dock god anledning att vara partisk mot kejsaren, och det kan vara så att Salimbene personliga åsikter åtminstone något färgade hans skildring av Frederick. I en tid där religiös tro togs för givet och betraktades som en del av en härskarlott, var Frederick en självbelåten skeptiker när det gällde religionsfrågor, något som var djupt chockerande för omgivningen.

Trots att han var påvens församling efter att han blev föräldralös som barn verkar det inte ha vårdat en religiös karaktär - tvärtom ansåg han sig vara en bra kristen - och anklagades vid olika punkter för hädelse och innehav av kätterska idéer. Vidare blev han utesluten vid två tillfällen och visade en uppenbar respektlöshet för Roms kyrka, och utan att uppmärksamma sanktionerna mot honom sades det att Frederick kallade Moses, Muhammed och till och med Jesus för bedrägerier.

Salimbene, en Guds man och en anhängare av påvedömet, såg i detta ytterligare bevis på att Frederick var en farlig man. Trots ryktet om hans order om att vara ledare i vetenskapliga frågor, delade Salimbene inte den egenskapen och var tvärtom, så mycket att han bestämde sig för att avfärda Fredericks experiment och idéer som vidskepliga nonsens.

Kejsare Frederik II utesluts av påven Innocentius IV. En kardinal tar bort hans krona och kejsaren släpper hans spira. Pergament från 1300 -talet med tillstånd av Bodleian Libraries, University of Oxford

Även om han kunde vara charmig, var kejsarens slarviga, listiga, giriga sida oftare i framkant, mannen snabb att temperera och långsam att glömma. Salimbene berättar med en viss förtjusning om hur Frederick beordrade en notarie att få avskuren tummen för inget annat än att inte skriva sitt namn på det sätt kejsaren ville. Det grymma matsmältningsexperimentet ställs inte in på annat än inaktiv nyfikenhet av Salimbene, som målar upp en bild av en man som skulle orsaka sådan skada för inget annat än att bevisa eller motbevisa ett infall.

Munken var inte den enda som såg Frederick i ett mindre smickrande ljus. Påven Gregorius IX hänvisade till honom som föregångaren till Antikrist själv och han namngavs också av Dante som tillhörande den sjätte regionen i helvetet, som tilldelades kättare. Det var många andra som delade den åsikten, och saker som idag skulle tas som tolerans - till exempel Fredericks kosmopolitiska domstol och hans till synes tolerans mot andra religioner - sågs som ytterligare bevis på hans demoniska natur. Fredericks törst efter empirisk kunskap och experimentering delades inte av majoriteten av hans samtidiga, vilket fick honom att sticka ut och, även på områden som vi idag skulle betrakta som upplysta, betraktades han ibland med misstänksamhet.

Ett annat argument mot tillförlitligheten i Salimbenes konto är att munken hade liten kontakt med Frederick. Bortsett från en glimt av kejsaren under hans Parma -besök, hade munken inga egentliga kopplingar till eller samband med Fredericks hov. Det är därför möjligt att Salimbene, som redan var benägen att ogilla kejsaren, bara upprepade skvaller och rykten om att han hade hört någon annanstans snarare än att ha förstahandsinformation.

Idag reflekterar vi över hans experiment utan fördomar, men när han skrev skrev Salimbene kritik och skrev som om han förväntade sig att hans samtid skulle dela med sig av sina åsikter. Engagerad som han var i sin uppgift att kasta Frederick i rollen som Antikrist, letade Salimbene därför efter bevis för att bevisa sin poäng, hoppade på obefogade rykten som han sedan upprepade? Det har också föreslagits att Salimbene helt enkelt tog och modifierade exempel från antika texter och applicerade dem på Frederick i ett försök att ytterligare stödja sina egna argument och besegra kejsarens namn, något som han verkar ha haft stor framgång med.

Trots Salimbenes fientlighet mot Frederick finns det ytterligare argument för att hans förhållande till experimenten är sant. Det har hävdats att magsnurrande karaktär hos experimenten som sägs ha utförts av Frederick är just det som argumenterar för att de är sanna att de var så fruktansvärda och ovanliga att det därför var osannolikt att detaljerna var tillverkade . Åtminstone när det gäller språkexperimentet var Frederick inte den enda härskaren som sägs ha haft intressen inom det området, och det fanns andra som experimenterade med språk i ett försök att hitta sin ursprungliga källa genom historien.

Den egyptiska faraon, Psamtik I, sades ha utfört ett liknande experiment där han kom fram till att den frygiska rasen kom före hans egen på grund av den falska tolkningen av ett spädbarns babblande som det frygiska ordet för bröd. Det faktum att han kunde hitta ett antaget svar på hans fråga indikerar att om han överhuvudtaget genomförde det experiment som tillskrivs honom, var det osannolikt att han berövade barnen i ungefär samma utsträckning som Frederick.

En man har huvudet sytt i Miscellanea Medica XVIII, tidigt 1300 -tal. Med tillstånd av Wellcome Library

En annan härskare på samma uppdrag var Jakob IV av Skottland. Enligt rapporter isolerades två barn på en ö och uppfostrades av en kvinna som var stum för att se vilket språk, om något, de skulle utveckla. Resultatet tycktes bevisa att språket var medfött snarare än inlärt eftersom barnen påstods ha börjat tala på hebreiska. Det fanns dock stor skepsis när det gällde dessa påståenden, även då, och det fanns de som tyckte att experimentet hade varit en bluff från början till slut. Fenomenet som spårade ur Frederiks eget experiment - barnens upphörande på grund av brist på kärlek och uppmärksamhet - är ett välkänt idag.

Studier på 1990 -talet av barn på rumänska barnhem visade det som alltmer misstänktes: att barn som berövades kärlek och värme i sina första år lämnades fysiskt och känslomässigt nedsatt av sådan försummelse, ett tillstånd som förvärrades ju längre de utsattes för trängseln, kärlekslösa förhållanden. Tvärtom blev det uppenbart att förse ett barn med kärlek och omsorg kan vara en enormt förvandlande kraft, och betydelsen av tillgivenhet för ett barn blev bevisad en gång för alla. För Fredericks tid var dock sambandet mellan bristande uppmärksamhet och barnens död i experimentet mycket före sin tid, de första omrörningarna av en sådan tro utvecklades inte någon annanstans förrän på 1700 -talet. Detta faktum tyder i sig på att experimentet, eller åtminstone en variant av det, mycket väl kan ha utförts av kejsaren i hans jakt på kunskap, tolkningen av resultatet satte honom flera århundraden före sin tid.

Var därför kejsaren det monster han så ofta har målat? Till och med Salimbene med sin öppna kritik mot kejsaren kunde inte förneka att Frederick hade sina goda poäng och erkände att han var känd för att vara charmig och intelligent, väluppfostrad och hårt arbetande. År 1224 grundade Frederick universitetet i Neapel, (idag känt som Universita Federico II till ära för dess grundare) och han var känd som en beskyddare av konst och kultur inom sina egna länder och bortom. Frederiks förmåga och utveckling av idéer i samband med jakt och falkejakt har redan noterats, och han skulle också tillskrivas att han främjade goda hygienpraxis inom armén, under medicinska förfaranden som blodutsläpp och när det gäller kost och bad.

Även om hans religiösa övertygelse, eller brist på dem, betraktades med misstänksamhet av omgivningen, innebar det att han visade tydlig tolerans där andra inte gjorde det. Till exempel vägrade han inte bara massakrera muslimer när han fick tillfälle, utan tog dem istället in i sina styrkor egna väpnade styrkor och till och med sin personliga livvakt. Den helige romerska kejsaren använde sig likaledes av sicilianska judar, av vilka många hade blivit utvisade från andra håll, för att översätta arabiska och grekiska texter, vilket satte Sicilien i rollen som promotor och bevarare av östliga skrifter och deras överföring till Västeuropa.

Vid hans död fanns det hopp av de lägre orderna att Frederick skulle återvända, och det finns spännande likheter mellan legenderna om Frederick och de nu mer kända kung Arthur. Berättelser från 1200 -talet placerade berget Etna som legendens viloplats, och Frederick sades ursprungligen att ha väntat under samma berg och väntat på rätt tid att återvända till världen. En kontroversiell figur i liv och död Frederik finns kvar till denna dag, med en staty av kejsaren som har varit föremål för tvist på torget i Jesi där han föddes. Monster och tyrann eller upplyst och modern, sanningen i Frederiks experiment kommer aldrig att bli känd, den verkliga kejsaren bakom legenden förblir för närvarande utom räckhåll.

För mer otroliga berättelser om medeltida monarker, prenumerera på History of Royals och få varje nummer levererat direkt till din brygga.


Kejsar Fredrik II: s död

Den mest begåvade, levande och extraordinära av de medeltida heliga romerska kejsarna dog den 13 december 1250.

Fredrik II var sjuk i några månader före hans död. I början av december 1250 begränsade en hård dysenteriangrepp honom till hans jaktstuga Castel Fiorentino i södra Italien, som var en del av hans kungarike Sicilien. Han gjorde sitt testamente den 7 december och specificerade att om han inte återhämtade sig skulle han begravas i katedralen i Palermo, och sjunka snabbt, dog den 13: e, några dagar efter hans femtionde och sjätte födelsedag. Han eskorterades till Sicilien av sin Saracen -livvakt och begravdes i en sarkofag av rött porfyr monterat på fyra snidade lejon. Kroppen var insvept i tyg av rött siden täckt med obestridlig arabesk design och med ett korsfararkors på vänster axel. Graven kan fortfarande ses i Palermo -katedralen idag.

När nyheten nådde Rom blev påven Innocentius IV glad. ”Låt himlen jubla och jorden jubla”, förkunnade han i ett meddelande till de sicilianska biskoparna och folket. En av hans präster, Nicholas av Carbio, gick längre. Gud, skrev han, när han såg den desperata fara där den stormande "barken av Petrus" stod, ryckte bort "tyrannen och sonen till Satan", som "dog fruktansvärt, avskräckt och uteslutet, som lidit fruktansvärt av dysenteri och gnisslade tänder , skummar i munnen och skriker ... '.

Hur otrevligt uttryckt som helst var lättnaden för påven och hans parti vid Fredericks död förståelig, för kejsaren verkade äntligen vara på väg att segra i sin långa kamp med påvedömet. Född i Italien 1194, arvinge till Hohenstaufen -territorierna i Tyskland och sonson till kejsaren Frederick Barbarossa, han var också arvtagare till det normanniska riket Sicilien. Hans far dog ung när Frederick var två, han kröntes till kung av Sicilien vid tre års ålder och hans mor dog innan han var fyra. Vid fjorton år blev han myndig och tog kontrollen över Sicilien. Han fortsatte med att besegra sin rival för det tyska kungadömet och år 1220, i tjugofem år, kröntes han till kejsare i Peterskyrkan, Rom, av påven Honorius III. Detta gjorde honom åtminstone i teorin till det tidsmässiga huvudet för Kristi folk på jorden och Norditaliens överherre. Det faktum att han också var härskare i södra Italien och Sicilien, på Roms dörr, satte honom på kollisionskurs med påvarna.

Frederick förvånade sin samtid eftersom han liknade mer en orientalisk despot än en europeisk kung. Hans lysande domstol i Palermo blandade normanniska, arabiska och judiska element i en kultur full av den varma södern. Han var kvick, underhållande och grym på flera olika språk. Han höll ett harem, bevakat av svarta eunucher. Han hade dansflickor, en arabisk kock och ett menageri av elefanter, lejon och kameler. Han grundade städer och industrier och han kodifierade effektivt lagar. En man med allvarlig intellektuell distinktion, tappade han vänligt med judiska och muslimska vise. Han uppmuntrade stipendium, poesi och matematik och originellt tänkande inom alla områden. Han var en fin ryttare och svärdsmästare, gick kurser med leoparder och panter och skrev den första klassiska medeltida läroboken om falkejakt.

Frederiks öppenhet för idéer gjorde honom starkt misstänkt. Han skulle ha beskrivit Moses, Kristus och Muhammed som en trio av vilseledda charlataner. Hans krav på att kyrkan skulle avstå från sin rikedom och återvända till apostolisk fattigdom och enkelhet passade inte väl hos påvedömet och dess anhängare, som stämplade honom som Antikrist. Genom sin andra fru, Yolande av Brienne, gjorde han anspråk på kungadömet Jerusalem och 1228 ledde han det sjätte korståget till det heliga landet. Han föredrog diplomati och kraften i hans personlighet framför tidigare korsfarares krigiska metoder och förhandlade framgångsrikt med Egyptens sultan överlämnandet av Jerusalem, Betlehem och Nasaret. År 1229 kronade han sig själv till kung av Jerusalem i kyrkan av den heliga graven. Påven, som hade förbjudit honom året innan, var inte nöjd.

Historiker brukade se Frederick som en renässansprins född före sin tid, eller till och med som den första riktigt moderna mannen. Författare har nyligen föredragit att se honom i samband med sin egen dag. Det råder dock ingen tvekan om att han förvånade sin samtid, som ringde honom stupor mundi, 'världens under'. Det var den påverkan han gjorde att många människor inte kunde tro att han verkligen hade dött. Historier uppstod om att han hade gått till Etnas djup eller ett berg i Tyskland där han väntade sin tid att återvända, reformera kyrkan och återupprätta den goda ordningen för pax Romana av gammal. I verkligheten dog hans politik nästan med honom. Hans påstående som kejsar Augustus, Imperator Romanorum, till överlägsenhet över alla Europas furstar var dödligt föråldrad.


Mina böcker

Kommer 31 maj:

Defenders of the Norman Crown: The Raren and Fall of the Warenne Earls of Surrey berättar den fascinerande historien om Warenne -dynastin, om framgångarna och misslyckandena för en av de mest mäktiga familjerna i England, från dess ursprung i Normandie, genom erövringen, Magna Carta, de krig och äktenskap som ledde till dess slutliga död under regeringstiden. av Edward III.

Defenders of the Norman Crown: Rise and Fall of the Warenne Earls of Surreysläpps i Storbritannien den 31 maj och i USA den 6 augusti. Och den är nu tillgänglig för förbeställning från Pen & amp Sword Books, Amazon i Storbritannien och USA och Book Depository.

Även av Sharon Bennett Connolly:

Ladies of Magna Carta: Women of Influence i 1300 -talets England undersöker relationerna mellan de olika adelsfamiljerna på 1200 -talet och hur de påverkades av baronernas krig, Magna Carta och dess följder de band som bildades och de som bröts. Den är nu tillgänglig från Pen & amp Sword, Amazon och från Book Depository världen över.

Hjältar från den medeltida världen berättar historierna om några av de mest anmärkningsvärda kvinnorna från medeltida historia, från Eleanor från Aquitaine till Julian av Norwich. Finns nu från Amberley Publishing och Amazon och Book Depository.

Silk and the Sword: The Norman Conquest Women spårar förmögenheterna för de kvinnor som hade en betydande roll att spela i de viktiga händelserna 1066. Finns nu från Amazon, Amberley Publishing, Book Depository.

Du kan vara den första som läser nya artiklar genom att klicka på "Följ" -knappen, gilla vår Facebook -sida eller gå med mig på Twitter och Instagram.


Frederick II (‘Stupor Mundi ’)

För att undvika förvirring minns man att det fanns två Frederick II: er, Frederick 'The Great', en 1700 -talsmonark, och vårt ämne i denna artikel, Frederick 'Stupor Mundi' en titel som hans hovmän gav honom, vilket betyder 'världens underverk' '.

Han föddes 1194, son till Henry VI kungen av ‘Tyskland’ (Tyskland delades in i kungadömen, furstendömen, hertigdomen, ärkehertigdomarna och palatinaterna) och en mor vars bakgrund var siciliansk. Hans farfar var Frederick I, känd som ‘Barbarossa’.

Frederick var föräldralös vid fyra års ålder och stannade under påven Innocentius III: s förmynderskap. Det sägs att han fick smeknamnet Stupor Mundi på grund av bredden i hans makt och hans administrativa, militära och intellektuella förmågor. Hans hade dock många fiender och föredrog att kalla honom "Dragon" eller "The Beast".

År 1215 kröntes den till kung i Aachen, inte mindre än Karlsmagnets tron ​​i marmor.

År 1220 gjorde dåvarande påven Honorius III honom till kejsare, en ära Frederick gick med på, även om han inte riktigt var intresserad av Tyskland. Han hade fötts i Ancona, och det var Italien som hade all hans uppmärksamhet. Han hade vuxit upp i södra Italien och tyckte att Sicilien var den mest sofistikerade monarkin i Europa.

Hans regeringstid bestod därför av en lång maktkamp med påvedömet. Trots att han ledde ett framgångsrikt korståg till Jerusalem (1229) och säkrade staden, plus Nazareth och Betlehem för kristendomen, blev han två gånger utesluten av påven Gregorius IX. Han var impopulär i Italien med Lombard League, och tyskarna var inte förtjusta i det faktum att han tillbringade mycket tid och kejserliga resurser i Tyskland med prinserna i ett försök att få deras stöd, medan han koncentrerade sig på att bygga en maktbas på Sicilien. Detta ledde till framgång i form av Melfis konstitution 1231.

Han kämpade mot Lombard League i Cortenueva 1237, vann och förödmjukade Gregory IX före påvens död 1241. Han lyckades dock inte övertyga efterträdaren Innocent IV som beordrade (från exil i Lyons) tyskarna att göra uppror vid synoden hölls där 1445. Frederiks makt och ställning upplöstes inför uppror, intern oenighet och utmärkt propaganda som organiserades av påvedömet. Han besegrades också militärt (i slaget vid Vittoria 1248) dog han 1250 och lämnade en omöjlig situation för sina arvingar att lösa. Ett bra resultat var att många forskare, konstnärer och andra intellektuella lämnade Tyskland för att bo i Italien och blev föregångare till den eventuella renässansen (q.v.).

Frederick II ligger begravd med sin far och farfar i Palermo -katedralen.


Frederick William II av Preussen Biografi

Makar/Ex-: Frederica Louisa av Hesse-Darmstadt (m. 1769), Julie von Voss (m. 1787), Elisabeth Christine av Brunswick-Wolfenbüttel-Kronprinsessan av Preussen (m. 1765-div. 1769), Sophie von Dönhoff (m. 1790 - sep. 1792)

far: Prins Augustus William av Preussen

mor: hertiginnan Luise av Brunswick-Wolfenbüttel

barn: Alexander Mark Frederick William II av Preussen, Christiane Sophie Friederike von Lutzenburg, Frederick WIlliam III, Friederike Christine Amalie Wilhelmine Prinzessin von Preußen, Friedrich Wilhelm - greve Brandenburg, Gustav Adolf Ingenheim, Julie von Brandenburg, Marianne von Mark, prins Henry av Preussen, prins Louis Karl av Preussen, prins Wilhelm av Preussen, prinsessan Augusta av Preussen, prinsessan Frederica Charlotte av Preussen, dödfödd son von Hohenzollern, Ulrike Sophie von Berckholzen, namngiven dotter von Hohenzollern, Wilhelmine av Preussen - drottning av Nederländerna


Vilket inflytande hade kejsaren Fredrik II på den italienska renässansen?

Frederick II, (26 december 1194 - 13 december 1250) Heliga romerska kejsaren och kungen av Sicilien var en av medeltidens mest anmärkningsvärda monarker och faktiskt i hela Europas historia. Han var härskare över hela Tyskland och hela södra Italien. Han var en av de mäktigaste männen under medeltiden och han försökte förändra det politiska systemet i medeltida Europa. Han hade många ambitiösa politiska planer men de misslyckades alla. På många sätt kan Frederick II betraktas som ett anmärkningsvärt misslyckande, men han hade ett avgörande inflytande på renässansens utveckling.

Frederick II kan ses som den första "renässansprinsen." "Han var en anmärkningsvärd karaktär och på grund av hans många prestationer var han allmänt känd som" Stupor Mundi "" eller "Världens underverk." "[1] Den stora Frågor är vilket inflytande Frederik II på den italienska renässansen och vad åstadkom han genom sitt kulturella skydd? Ytterst hjälpte hans sekulära och rationella syn att forma renässansen.

Bakgrund

År 1196 säkrade Henry VI Hohenstaufen valet av sin spädbarns son till den romerska kejsaren. De tyska adelsmännen gjorde dock uppror och Frederick växte upp på Sicilien. Hans mor säkrade åt honom kronan av Sicilien, ett stort rike som omfattade Sicilien och hela södra Italien. Frederick var kung i namn och det var först när han fick manlighet som han verkligen styrde sitt rike. Efter nederlaget för sin rival i Frankrike kröntes Frederick som den heliga romerske kejsaren. [2] Han bodde dock på Sicilien och han visade sig vara en klok och skicklig härskare. Han lyckades lugna ön och han var en tolerant härskare. Han var mycket intresserad av andra kulturer och behandlade de kristna, judiska och muslimska invånarna i hans rike lika. Snart försämrades hans förhållande till påven när han bröt ett löfte om att skilja södra Italien från sitt rike på Sicilien.

Frederick styrde Tyskland genom en regent och han styrde alla sina många länder från Palermo, Sicilien [3]. Han skapade en modern stat i sitt rike och transporterade upproriska muslimska invånare till fastlandet. Man förväntade sig att han som kristenhetens mäktigaste monarker skulle gå på korståg och försöka återta det heliga landet för de kristna. När han inte kunde gå på korståg blev han utesluten av påven. Vid denna tid inledde han en konflikt med de norra italienska stadsstaterna, som skulle pågå till hans död. Fortfarande exkommuniserad gick kejsaren på korståg och inledde förhandlingar med Fatimid -sultanen och han säkrade en diplomatisk kupp. He was able to gain Jerusalem and Bethlehem through diplomacy and he later crowned himself King of Jerusalem. [4]

Soon he was involved in a brutal war with the League of Italian States (The Lombard League). Some cities sided with the Emperor and a vicious war raged through Italy until Frederick’s death. Frederick sought to make himself the undisputed master of Italy and also to subjugate the Pope to his will. At the same time, he fought a civil war in his German lands. [5] The wars drained Fredericks resources and he was forced to compromise. He agreed to make concessions to the German nobles which greatly reduced the power of the Emperor in Germany. Frederick’s son rose in revolt against this settlement by he was soon defeated. In 1236 Frederick, waged war against the Lombard cities, with some success and he was on the verge of victory the Pope intervened. Pope Gregory IX did not want an Italy dominated by Frederick. The Emperor responded by seizing most of the Papal States.

Gregory IX died and Frederick tried to negotiate with his successor, after he had suffered a series of defeat such as at the Siege of Parma. However, the war once more turned in Frederick’s favor and he was on the verge of total victory, when he died of dysentery in his beloved Sicily. Soon after his death his Empire fell apart. In Germany, the ‘Great Interregnum’ began when for several decades there was no Emperor and no Hohenstaufen was to sit on the Throne of the Holy Roman Emperor, again. Later a French noble supported by the Pope conquered the Kingdom of Sicily and executed Frederick’s son, Manfred. The Hohenstaufen Dynasty was at an end. [6] Frederick II was such a remarkable character that many people expected him to return from the dead and saw him in messianic terms. [7]

Frederick II’ Court at Palermo

Frederick was a tolerant ruler and he was fascinated by different cultures and the exotic. He liked to fill his court with learned men and artists. Now previously royal courts had patronized poets but not to the extent of Frederick II. The Emperor sponsored many artists and poets but also patronized scientists such as astronomers. Frederick also showed an interest in exotic animals and had his own zoo. The Emperor’s Court became a model for Renaissance Princes. Frederick believed in the power of culture and that a prince’s duty was to promote and protect the arts and men of learning. This involved commissioning works and supporting them financially. The example of Frederick II Court in Palermo and his example of patronage was to greatly as influence many leaders in Italy. Many rulers sought to emulate the Court of Fredrick in Italy and many followed his example and this meant that many artists and writers had generous patrons and this was to prove to be a crucial factor in the Renaissance. [8]

Frederick II and Reason

The Renaissance is often seen as an era where reason prevailed and as a departure from the superstitious Middle Ages. Frederick II was a rationalist and unlike his contemporaries he did not defer to tradition but sought to apply reason to every aspect of his state and his policies. [9] Frederick II used rational principles to create one of Europe’s first centralized states, since the Fall of the Roman Empire. He demonstrated to succeeding generations that reason could be used to build a state and to perfect it. This was to greatly influence Renaissance Rulers who treated the ‘state as a work of art’ and used reason rather than tradition to mould and administer their jurisdictions. [10]

Frederick’s rationality is best seen in his laws. He developed new and progressive law codes for both his kingdom of Sicily and his German realms. He based his new laws on reason and did not believe that tradition or custom had any role in legal reasoning and the legal code. For example, he outlawed trial by combat as a way of determining a law case. [11] He declared it to be irrational. Frederick also issued directives that can be seen as very rational and progressive. He ordered that physicians (doctors) be distinguished from apothecaries (chemists) and none could practice both occupations. Frederick encouraged scientific investigation at his court. He himself wrote a book on falconry and on the anatomy and behaviour of birds. He also encouraged the investigation of natural phenomenon at his court. Frederick made the investigation of nature popular among the learned. This was to inspire others to begin to investigate nature and the ‘re-discovery’ of nature is one of the preoccupations of the Renaissance. [12]

This new interest in nature was to lead to the growth in empirical investigations and did much to lay the foundations for modern science. However, not all Frederick’s experiments are commendable. He also ordered experiments to be carried out on human beings. One example, is the notorious in the language deprivation experiment where young infants were raised without human contact to see what language they would speak. However, none ever did speak and they all died. Frederick believed that education was extremely beneficial and this idea, quite novel, proved influential in the Renaissance. The Emperor found the University of Naples and it was to become one of the leading centres of learning in Europe. Many leading humanists who did so much to contribute to the Renaissance studied at Frederick’s foundation.

Frederick II and the Muslim World

Frederick II was widely accused of being a heretic or even of being the Anti-Christ mostly by supporters of his enemy the Pope. In truth Frederick was a devout Christian and although excommunicated he died in a monk’s habit. He certainly was an unorthodox Christian and was interested in other cultures. His Kingdom of Sicily was a multicultural one, where Greek, Italian, Jew, Norman, and Muslim lived as neighbors, because of its recent turbulent history. Frederick was extremely tolerant for his times and this was no doubt out of political necessity in his multicultural kingdom. [13]

However, he was also genuinely interested in Muslim and Jewish culture. As a result, his Court in Palermo was a cosmopolitan one and soon became the most cultured in Europe and the Middle East. Frederick acceptance of different cultures was to have a real impact on the development of the Renaissance. The Muslim World unlike Europe, was very much interested in ancient learning, especially that of the Greeks. Muslim scribes and scholars had done much to preserve the learning of the Classical World. Frederick II organized for many Greek manuscripts to be brought to his court in Palermo. He commissioned them to be translated by Jewish and Muslim translators and as a result, many new or improved versions of great works by Greek philosophers, mathematicians, scientists and others became better known. These works did much to promote an interest in the Classical World and indeed efforts to emulate the Roman and the Greek world, one of the chief characteristics of the Renaissance. [14]

Frederick II and Literature and Language

Perhaps Frederick’s greatest contribution to the development of the Renaissance was in literature and the Italian Language. Frederick could speak six languages and he loved poetry. He was himself a poet and appreciated the company of poets. At his court, a group of poets known as the Sicilian School flourished. This group of poets possibly influenced by Arabic and Provencal examples, created new styles and ways of expressing their themes. [15] The poets of the Sicilian Schools extolled a new kind of poetry based on their own personal experiences and above all, they helped to perfect the love lyric. Their themes were very different from traditional poetry and the Sicilian School was pivotal in the shift away from epic and marital poetry to lyric poetry.

The School was also very important in the development of the sonnet, a form that was to be used by many of the greatest poets of the Renaissance in Italy and indeed, elsewhere. They were they first to use an Italian dialect as a literary language and did not seek to write in Latin. This was to have a great influence on Renaissance literature and helped in the development of an Italian literary language. [16] The poets were to have a decisive influence on the development of the Italian literary language, the language that was used by Dante, Petrarch, Boccaccio and others. Many of these writers freely acknowledged their debt to the Sicilian School. Dante acknowledged Frederick II’s role in the development of a literary language and Italian poetry even though he consigned the Emperor to hell in his great poem, the Inferno. [17]

Slutsats

Frederick II was a remarkable man and he dominated his era. He was a international figure and if he had succeeded in his plans he could have changed European history. His abiding achievement was possibly in the field of culture. He patronized artists and writers and this was emulated by later rulers. This was to be very important in the Renaissance. The Emperor also facilitated the translation and dissemination of many works from the Greeks and they too were influential Frederick II valued reason in politics, his administration and the law, he also encouraged empirical investigation and this was to have to inspire many of the later humanists. Finally, a literary patron he made a lasting impression on the development of the Renaissance. His patronage of the Sicilian School was to change the lay the foundations for Renaissance literature. The role of Frederick II should not be overstated but nonetheless, he helped to create an environment in Italy that helped to promote the Renaissance.


The Crusade of Frederick II

The failure of the Fifth Crusade placed a heavy responsibility on Frederick II, whose motives as a Crusader are difficult to assess. A controversial figure, he has been regarded by some as the archenemy of the popes and by others as the greatest of emperors. His intellectual interests included Islam, and his attitude might seem to be more akin to that of the Eastern barons than the typical Western Crusader. Through his marriage to John of Brienne’s daughter Isabella (Yolande), he established a claim first to the kingship and then, on Isabella’s death in 1228, to the regency of Jerusalem (Acre). As emperor, he could claim suzerainty over Cyprus because his father and predecessor, Henry VI, was paid homage by the Cypriot king and bestowed a crown on him.

After being allowed several postponements by the pope to settle affairs in the empire, Frederick finally agreed to terms that virtually placed his expedition under papal jurisdiction. Yet his entire Eastern policy was inextricably connected with his European concerns: Sicily, Italy and the papacy, and Germany. Cyprus-Jerusalem became, as a consequence, part of a greater imperial design.

Most of his Crusade fleet left Italy in the late summer of 1227, but Frederick was delayed by illness. During the delay he received envoys from al-Malik al-Kāmil of Egypt, who, threatened by the ambitions of his Ayyūbid brothers, was disposed to negotiate. Meanwhile, Pope Gregory IX, less patient than his predecessor, rejected Frederick’s plea that illness had hindered his departure and excommunicated the emperor. Thus, when Frederick departed in the summer of 1228 with the remainder of his forces, he was in the equivocal position of a Crusader under the ban of the church. He arrived in Cyprus on July 21.

In Cyprus, John of Ibelin, the leading member of the influential Ibelin family, had been named regent for the young Henry I. Along with most of the barons, he was willing to recognize the emperor’s rights as suzerain in Cyprus. But because news of Isabella’s death had arrived in Acre, the emperor could claim only a regency there for his infant son. John obeyed the emperor’s summons to meet him in Cyprus but, despite intimidation, refused to surrender his lordship of Beirut and insisted that his case be brought before the high court of barons. The matter was set aside, and Frederick left for Acre.

In Acre, Frederick met more opposition. News of his excommunication had arrived, and many refused to support him. Dependent, therefore, on the Teutonic Knights and his own small contingent of German Crusaders, he was forced to attempt what he could by diplomacy. Negotiations, accordingly, were reopened with al-Malik al-Kāmil.

The treaty of 1229 is unique in the history of the Crusades. By diplomacy alone and without major military confrontation, Jerusalem, Bethlehem, and a corridor running to the sea were ceded to the kingdom of Jerusalem. Exception was made for the Temple area, the Dome of the Rock, and the Aqṣā Mosque, which the Muslims retained. Moreover, all current Muslim residents of the city would retain their homes and property. They would also have their own city officials to administer a separate justice system and safeguard their religious interests. The walls of Jerusalem, which had already been destroyed, were not rebuilt, and the peace was to last for 10 years.

Nevertheless, the benefits of the treaty of 1229 were more apparent than real. The areas ceded were not easily defensible, and Jerusalem soon fell into disorder. Furthermore, the treaty was denounced by the devout of both faiths. When the excommunicated Frederick entered Jerusalem, the patriarch placed the city under interdict. No priest was present, and Frederick placed a crown on his own head while one of the Teutonic Knights read the ceremony. Leaving agents in charge, he hastily returned to Europe and at San Germano made peace with the pope (July 23, 1230). Thereafter his legal position was secure, and the pope ordered the patriarch to lift the interdict.

Jerusalem and Cyprus, however, were now plagued by civil war because Frederick’s imperial concept of government was contrary to the well-established preeminence of the Jerusalem baronage. The barons of both Jerusalem and Cyprus, in alliance with the Genoese and a commune formed in Acre that elected John of Ibelin mayor, resisted the imperial deputies, who were supported by the Pisans, the Teutonic Knights, Bohemond of Antioch, and a few nobles. The clergy, the other military orders, and the Venetians stood aloof.

The barons were successful in Cyprus, and in 1233 Henry I was recognized as king. Even after John of Ibelin, the “Old Lord of Beirut,” died in 1236, resistance continued. In 1243 a parliament at Acre refused homage to Frederick’s son Conrad, unless he appeared in person, and named Alice, queen dowager of Cyprus, regent.

Thus it was that baronial rule triumphed over imperial administration in the Levant. But the victory of the barons brought to the kingdom not strength but continued division, which was made more serious by the appearance of new forces in the Muslim world. The Khwārezmian Turks, pushed south and west by the Mongols, had upset the power balance and gained the support of Egypt. After the 10 years’ peace had expired in 1239, the Muslims easily took back the defenseless Jerusalem. The Crusades of 1239 to 1241, under Thibaut IV of Champagne and Richard of Cornwall, brought about the return of the city as well as other lost territories through negotiation. However, in 1244 an alliance of Jerusalem and Damascus failed to prevent the capture and sack of Jerusalem by Khwārezmians with Egyptian aid. All the diplomatic gains of the preceding years were lost. Once again the Christians were confined to a thin strip of ports along the Mediterranean coast.


Fredrik II

Fredrik II (1194�) Holy Roman Emperor (1215�), king of Germany (1212�), Sicily (1198�) and Jerusalem (1229�) son of Emperor Henry VI. Frederick devoted himself to Italy and Sicily. He promised to make his son, Henry, King of Sicily but gave him Germany (1220) instead. Frederick's claims on Lombardy and postponement of a crusade angered Pope Honorius III, who excommunicated him and revived the Lombard League. Frederick finally embarked on a crusade in 1228, and was crowned King of Jerusalem. In Sicily, he set up a centralized royal administration. In Germany, he devolved authority to the princes Henry rebelled against his father, and in 1235 Frederick imprisoned him and gave the throne to Conrad IV. In 1245, Innocent IV deposed Frederick and civil war ensued in Germany and Italy.

Citera denna artikel
Välj en stil nedan och kopiera texten till din bibliografi.

Citeringsstilar

Encyclopedia.com ger dig möjlighet att citera referensposter och artiklar enligt vanliga stilar från Modern Language Association (MLA), The Chicago Manual of Style och American Psychological Association (APA).

Välj ett format i verktyget "Citera den här artikeln" för att se hur all tillgänglig information ser ut när den formateras enligt den stilen. Kopiera sedan och klistra in texten i din bibliografi eller listade verk.


Frederick II: How the War-Hungry Prussian Monarch Came to be Revered

Frederick II’s first act on assuming the throne of Prussia in 1740 was to take his state to war—a consequence, he later explained, of possessing a well-trained army, a full treasury and a desire to establish a reputation. For the next quarter century, he confronted Europe in arms and emerged victorious, but at a price that left his kingdom shaken to its physical and moral core. As many as a quarter million Prussians died in uniform, to say nothing of civilian losses. Provinces were devastated, people scattered, the currency debased. The social contract of the Prussian state—service and loyalty in return for stability and protection—was broken.

Despite such costs, Frederick always makes the short list of history’s great captains. Yet that legacy is no less questionable: In a reign that stretched to 1786, Prussia’s military leader focused on drill and discipline, leaching the army of initiative and inspiration. He insisted that common soldiers should fear their own officers more than the enemy, yet monitored his generals so closely that none could be trusted to perform independently. Frederick carried grudges against entire regiments for decades.

In an age when physical courage was taken for granted in senior officers, Frederick twice left major battlefields—Mollwitz in 1741 and Lobositz in 1756—under dubious circumstances. Nor was his post-battle behavior such as to impress fighting men. After the defeat of Kolin in 1757, he spent hours aimlessly drawing circles in the dirt with a stick, then left his army, explaining that he needed rest. After losing at Kunersdorf in 1759, the king turned command over to a subordinate, grandiloquently declaring he would not survive the disaster. A more generous generation may speak of post-traumatic stress. Eighteenth-century armies had blunter words for such conduct. Nevertheless, the man who brought Prussia through three brutal wars, oversaw its reconstruction and secured its status as a great power was far more than the sum of his negatives.

As crown prince, Frederick had concluded that Prussia, which stretched from the Rhine River deep into the Kingdom of Poland, could not avoid being drawn into conflict virtually anywhere in Europe. But his country lacked the military, economic and diplomatic strength to support its geographic position. Expansion was a necessity, not just for Prussia’s welfare, but for its very survival.

Frederick rationalized his position by appealing to “reason of state,” a principle independent of moral guidelines applying to individuals. Hans Anti-Machiaviel, published anonymously in 1740—the year of his accession to the throne—argued that law and ethics in international relations should be based on neither the interests of the ruler nor those of his people. Instead, they should be fundamentally consistent, subject to rational calculation and governed by principles that could be learned and applied in the same way one maintains and repairs a clock. This trope remained central to his foreign policy throughout his reign.

Frederick’s concept of statecraft in turn convinced him that Prussia must fight only short, decisive wars—partly to conserve scarce resources, partly to convince the losers to make and keep the peace, and partly to deter potential challengers. This required development of a forward-loaded military, able to spring to war from a standstill with strong initial results.

While Frederick did not necessarily seek battle for its own sake, he held nothing back once the fighting started. His enemies responded by denying him the initiative whenever possible, fighting only under favorable conditions and limiting their tactical commitments.

Early on, Frederick would experience the randomness of combat. At the Battle of Mollwitz in 1741, the day seemed thoroughly lost until the last-gasp advance of the Prussian infantry turned the tide. The 1745 Battle of Soor began when the Austrians surprised the Prussian camp and ended when Frederick improvised victory from the sheer fighting power of his men. The 1758 Battle of Hochkirch was an even more comprehensive surprise that Frederick dismissed as an outpost fight until taught better by round shot from his own captured guns. He responded to these reverses by striving to make Prussia’s military indomitable, thus minimizing what Prussian general and military theorist Carl von Clausewitz (1780-1831) would later call the “fog and friction” of war. Even in peacetime, Frederick’s army would account for as much as three-fourths of public expenditure.

In 18th-century Prussia, all citizens owed service to the state. The burden of direct military service fell entirely on such least-favored subjects as farm workers, peasants and unskilled urban workers. The conscription process systematically tapped Prussia’s domestic manpower. It succeeded less by direct compulsion than due to the willingness of families and communities to furnish a limited proportion of their sons each year, and the state allowed local entities latitude in deciding which individuals would serve.

Building on that good faith, Frederick integrated the state economy into its war-making function. He institutionalized annual field exercises involving as many men as might serve in a fair-sized battle—44,000 in 1753. While expensive, such maneuvers were not just for show. They served to test formations and tactics, to practice large-scale maneuvers, to achieve precise concert among regiments and to accustom senior officers to handling troops under stress. They were also public displays of raw power, designed to deter any state thinking of confronting “Old Fritz” and his faithful grenadiers.

The failure of that deterrence, and the resulting Seven Years’ War (1756- 1763) between Prussia and the coalition of Austria, Russia and France, tested Frederick’s system to its limits, producing some surprising results.

Compulsion might put men in uniform, but neither force nor conditioning can keep men in the ranks at the height of a battle, particularly during the era of the Seven Years’ War, when conflict resembled nothing so much as feeding two candles into a blowtorch and seeing which melted first.

A soldier’s relationship to the state differs essentially from all others because it involves a commitment to dying. Yet for most soldiers the “death clause” remains largely dormant. An individual can spend 30 honorable years in uniform and face only collateral risks such as training accidents. Even in war the commitment is not absolute. As casualty lists mount, however, soldiers are increasingly likely to scrutinize the moral fine print in their agreements with their respective states.

Under Landsknecht era of the late 15th to late 16th century and the Thirty Years’ War (1618–1648), becoming a soldier meant being able to carry a sword, wear outrageous clothing and swagger in ways denied the peasant or artisan. In later years the introduction of uniforms and systematic enforcement of camp and garrison discipline removed much of the patina of liberty from a life that was likely to be nasty, brutish and short. In its place emerged a commitment-dependence cycle, whereby the state demonstrated concern for the soldiers’ well-being as a means of boosting the soldiers’ dependence on the state.

Frederick took the commitment-dependence cycle further than any of his counterparts. Prussia’s uniforms were among the best in Europe. Its medical care in peace and war was superior to that typically available to civilians. Its veterans had good opportunities for public employment or maintenance in one of the garrison companies that served as both local security force and de facto retirement home. As the Seven Years’ War dragged on, however, retaining a soldier’s fealty would require more than material appeals. It would take leadership, and not merely that of a battle captain but a Kriegsherr (warlord).

At the 1757 Battle of Kolin, in one of the final desperate attacks against the Austrian line, Frederick would shift from an institutionalized model of leadership to one far more personal, seeking for the first time to inspire his men directly. While his battle cry of “Rogues! Do you want to live forever?” was scarcely on a par with the rhetoric of a Julius Caesar, it did strike at least one responsive chord, when a musketeer reportedly replied, “Fritz, we’ve earned our 50 cents for today!”

While almost certainly apocryphal, the exchange is portentous. The army had suffered heavy and irreplaceable casualties at Lobositz, Kolin and in front of Prague. Russian troops invaded East Prussia that summer, while a mass of French troops reinforced with contingents from the Holy Roman Empire advanced against Frederick from the west. The king’s unprovoked attack on Saxony and subsequent plundering of that state had deprived him of whatever sympathy he might have garnered elsewhere in Germany. Prussia’s prospects were grim.

The victory at Rossbach on November 5, 1757, furthered Frederick’s transformation. The phrase allegedly uttered by a French officer to his Prussian captor, “Sir, you are an army—we are a traveling whorehouse,” reflected a baggage train that actually did include “valets, servants, cooks, hairdressers, courtesans, priests and actors…dressing gowns, hairnets, sunshades, nightgowns and parrots.” Propagandists seized on that fact to trumpet the purported Prussian virtues of simplicity and chastity, and Frederick became legend, unwittingly lending his name to taverns, streets and towns as far off as Pennsylvania.

As Frederick had learned, however, warfare can be random. The Prussian surrender at Breslau on November 25, 1757, marked the nadir of an ill-conducted local campaign that left Berlin vulnerable, and when the king arrived in Silesia on December 2, he was left with one option: fight…and win. His behavior over the coming days would lay the foundations for the myth of Old Fritz. Contemporary accounts describe a man overcoming sickness and exhaustion, moving from bivouac to bivouac, warming himself at the men’s fires, listening to stories and hearing complaints, and promising reward for loyal service. The king capped his performance on December 3, when he invited not only his generals but also the army’s regiment and battalion commanders to his headquarters.

Frederick appeared before his officers not as a commander radiating confidence and vitality, but as a tired, aging man in a threadbare and snuff-stained uniform. The army, he declared in a barely audible voice, would attack. Its only alternatives were victory or death. “We are fighting for our glory, for our honor and for our wives and children….Those who stand with me can rest assured I will look after their families if they are killed. Anyone wishing to retire can go now, but will have no further claim on my benevolence.” Lest anyone think he had gone soft, Frederick finished by vowing that any cavalry regiment failing in its duty would lose its horses and any infantry battalion that flinched faced confiscation of its colors, the ceremonial braid from its uniforms and even its swords.

The Parchwitz speech, named for the campsite, was a subtle blend of sincerity and artifice that lost nothing in the retelling. Years afterward men could remember everything they saw and heard—regardless of whether they were actually present. Two days later, on December 5, 1757, the Prussian army outmaneuvered, then smashed, the Austrians at Leuthen.

After Leuthen there were no more easy victories, no more brilliant maneuvers—just the close-quarters massacres at Zorndorf (1758) and Kunersdorf in Silesia (1759), at Hochkirch (1758) and finally at Torgau (1760). None suggested a warrior king who led by force of will and intelligence. Yet his army endured part of the winter of 1759–60 in tents pitched on the Silesian plateau. While short on rations and racked by dysentery and respiratory diseases, it neither exploded in mutiny nor dissolved in desertion. The following summer, many of the same men took part in a month’s worth of forced marches that saw many stragglers but few deserters.

These were no longer the seasoned soldiers who had filled Prussia’s ranks in 1756. By the spring of 1761, three-fifths of the army’s replacements still came from the regimental depots, but many were foreigners—prisoners of war pressured into taking new colors, brought in by recruiting parties that differed little from press gangs, the flotsam of five years’ hard war. About half of the prewar officer corps was gone, and some of their replacements were as young as 13. Yet this unpromising amalgam continued to stand its ground against steadily improving enemies. When Russia’s Empress Elizabeth died unexpectedly in 1763, Frederick was able to exit from the Seven Years War, his kingdom and reputation intact.

In the end, it was their king who kept the Prussian army on task in the war’s waning years. Frederick was in part a figurehead, a tangible focus for soldiers in the absence of such ideals as patriotism or religion. But the campfire tales and tavern legends did not rest entirely on a phantasm sustained by the gallows and the firing squad. Frederick demonstrated the kind of endurance he demanded of his men. On the march and in camp he was present and visible. His soldiers had seen Frederick rally the broken ranks at Hochkirch and knew a spent ball had struck him at Torgau. This was no Alexander, no white-plumed Henry of Navarre. Frederick was a workaday warrior who commanded respect by not demanding it.

Likewise, Prussian officers were neither courtiers nor uniformed bureaucrats, but men of war. Frederick’s indifference to dress and rank set the tone: Officers’ insignia were not introduced until after the war, and Frederick granted lieutenants the same direct access as that granted to generals. And the king’s unpredictable harshness contributed not a little to the cohesion of his officers.

Frederick’s demeanor also struck a chord among his soldiers. Warfare in the 18th century was largely a matter of endurance rather than performance. While battles seldom lasted longer than a day, their close-quarters nature tried a soldier’s capacity to stand firm. Campaigns, particularly in the barren expanses of East Prussia and central Europe, were exercises in survival. By willingly sharing the general lot of his soldiers, Frederick engendered admiration as well as loyalty.

What today’s soldiers might refer to as “chickenshit” was also remarkably absent from a Prussian camp. While expecting clockwork precision on parade, Frederick didn’t drive hard on field exercises. Pickets and sentries were kept to a minimum. Duties were functional and shared within each company. Discipline was relaxed while on the march. Frederick enjoyed riding along with his men and trading barbs with them in dialect. Only in camp would he impose his authority and in common parlance, it was as if God himself had descended to earth dressed in a common soldier’s blue coat.

Following the 1763 Treaty of Hubertusburg, Frederick’s image as general, statesman and Landesvater (father of his country) only flourished, despite his professed indifference to public opinion. In fact, this nonchalance paradoxically enhanced the king’s appeal. In turn, Prussia’s reputation attracted soldiers and administrators from throughout Germany. They wanted to be part of the best.

Postwar adulation of Frederick’s military genius was by no means universal among his officers, who remembered the fiascoes as well as the triumphs. But with the passage of time, the Seven Years’ War took on a meaning for them similar to that held by veterans of the American Civil War a century later. It was the defining event of their lives, not to be trivialized. Perhaps things had not been as bad as they recalled. While Frederick lived, his critics kept silent.

By the mid-1770s, the Prussian army looked on Frederick as a symbol of past glories and future hopes. A parallel could be drawn to Robert E. Lee’s status in the Army of Northern Virginia by the end of 1862. In each case independent thought gave way to a general feeling the “old man” knew what he was doing, even if the wisdom of a particular course might not be apparent. Dissent was tantamount to disloyalty.

Ironically, the monarch who initially sought a state and an army in which charismatic leadership was superfluous ultimately became the center of the first modern cult of personality. To a degree, “Old Fritz” was the creation of his soldiers and subjects, a Teflon monarch to whom no criticism stuck because he was a projection of their own needs, desires and myths. For good or ill, Frederick II of Prussia remains Frederick the Great.

For further reading, Dennis Showalter recommends: Frederick the Great, by Theodor Schieder, edited and translated by Sabrina Berkeley and H.M. Scott and Frederick the Great: King of Prussia, by David Fraser.

Originally published in the June 2007 issue of Military History. För att prenumerera, klicka här.


Titta på videon: ZGO 6: Razvoj pisave